Ibland saknar jag. Ibland tänker jag på alla bra stunder. Ibland funderar jag på hur det blev som det blev. Ibland känner jag ånger, att det va mitt fel. Ibland undrar jag hur saker och ting hade sett ut nu om det inte blev som det blev.

 

Trots allt detta, är jag ändå glad att det hände, att vi hände, och att det sedan tog slut. Jag fick en dos av kärlek, äkta kärlek. Men det var inte äkta i slutet, därför är jag glad att det tog slut. Ibland saknar jag väldigt mycket, så det gör ont. Särskilt på kvällarna när jag ligger ensam i min säng. Jag känner ingen kärlek längre, men jag känner saknad. Ett stort tomt hål. Du var min bästa vän och min livskamrat, nu är du ingenting längre. Saknad, det är det ordet som beskriver det bäst. Inte den personen du är nu, utan den personen du var, som jag blev kär i. Den personen är fortfarande den bästa jag vet. Vart tog han vägen?